Lärdom.
Någon sa en gång till mig att vissa människor inte är menade att följa med en på hela vägen genom livet, utan att vissa människor bara är menade att ge en lärdom för en viss tid för att sen släppa taget och gå vidare. Det här är något jag har börjat tro på väldigt mycket eftersom att jag ända sen 2009 har mött oerhört många nya människor som har kommit och gått.
Våran tid tillsammans var kort, men intensiv. Jag har aldrig velat ge så mycket av mig själv till någon förut. Tack vare dig insåg jag att ensam är stark, men att två människor är en enad kraft som är större än något annat. Jag hade glömt bort hur det kändes att alltid ha sin bästa vän brevid sin sida. Din omtanke och vänlighet fick fram sidor hos mig som jag inte längre trodde att jag hade kvar.
Din envishet och intelligens fick mig att våga visa alla mina starka sidor och jag släppte rädslan för att inte våga slå någon på fingrarna. Din förmåga att bjuda på dig själv skapade en trygghet och jag behövde inte skämmas för den jag är. Din kärlek fick mig att springa till dig istället för ifrån dig.
Tyvärr kom verkligheten ikapp mig och gamla minnen från förr gjorde att jag inte längre kunde gå framåt. Sen dess har inget varit sig likt mellan oss. För när man bara känt varandra ett tag så uppstår en rädsla och man kommer till insikt att man inte känner varandra så väl som man tror.
Våran historia tillhör den korta versionen. Vi har båda betett oss ganska illa mot varandra den senaste tiden på grund av din envishet och min stolthet och vi kommer förmodligen inte ha någon kontakt med varandra i framtiden. Men jag hoppas innerligt att om vi stöter på varann, att vi båda två minns tillbaka på den tiden när vi var en enad kraft.
Kommentarer
Trackback
